I dag skulle jag jobba i en annan liten butik inne i Den Stora Staden. Det kom jag på ganska sent. Närmare bestämt ungefär när jag kört halvvägs till mitt vanliga jobb, som ju ligger åt det andra hållet. Bra början på dagen. Gjorde en livsfarlig u-sväng på 32:an och gasade på lite extra eftersom jag ju blev lite sen.
Gasade på så bra så jag hann stanna på McD och greppa en McMuffin och en Latte och blev genast på lite bättre humör.
Det goda humöret varade sedan i ungefär 300 meter, för sen "fastnade" jag i Valla-rondellen. Jag vet riktigt hur det gick till men på nåt jädra vänster hamnade jag i fel fil och blev prejad av en buss. Så jag kom liksom aldrig ur dit jag skulle. Så det var ju bara att fortsätta runt. Två varv blev det. Fick en flashback till åttiotalets "Ronny och Ragge". Dom körde ju brudarna runt runt i alla rondeller för att liksom impa. Jag misstänker att även om jag hade haft hela bilen full med snyggingar så hade ingen blivit impad av min rondellkörning! Jag får nog träna på det. Ska testa och gnola raggarnas låt " Vi ska kööööööra, kööööööra fort som fan....." nästa gång så kanske det går bättre.
Konstigt nog hände det inga fler fadäser på vägen till jobbet.
Jag hade en väldigt trevlig dag med många roliga kunder. ( här kan jag flika in en rolig kund-historia från förra veckan: En man kommer in i butiken och trycker fram en nummerlapp, pling-plong. Då går min kollega fram, som man ju gör.... varpå kunden säger: "Man trycker på en knapp och då kommer det fram en tjej. SÅ skulle det vara jämt!! ) Ha ha ha!!
Men åter till utflykten till Den Stora Staden. Berättelsen är ju inte slut än, för jag skulle ju hem på kvällen igen.
Jag sätter mej i bilen och kör hemåt. Hinner bara några hundra meter innan jag kommer på att jag glömt min rock och mina skor. Dessvärre går det inte vända på vägen jag kör på utan jag får köra en bra bit innan jag hittar en avtagsväg. Jag kör in där och tänker att därframme kan jag vända. Och det kunde jag ju. MEN ett lite aber. Jag befann mej på en cykelväg. Jag lyckades tom köra igenom en liten tunnel innan jag överhuvudtaget fattar att jag ÄR på en cykelväg. En liten gubbe på cykel finner det nödvändigt att upplysa mej om detta med en hyttande näve. ( jag förstår honom, all heder åt gubben ). Jag blir förstås skiträdd och vänder lite diskret.....det är förövrigt ganska svårt, för att inte säga omöjligt att vända diskret på en smal cykelväg....
Hämtar mina kvarglömda pinaler och vänder åter hemåt. Då kommer jag på den ljusblå ideén att jag nog ska undvika att köra genom stan en gång till. Så jag väljer en GENVÄG. Och vad händer när Karin väljer en GENVÄG??? Det blir en SENVÄG. Körde helt fel trots att jag använde hela mitt väsen till att koncentrerat läsa varje vägskylt.
Tillslut kom jag hem. Kanske var det den vackra fullmånen som tillslut visade mej vägen.

Over.